Tack för senast

Ni kom i torsdags. Det gläder mig. Tack. Hoppas ni hade det bra. Alltid lika trevligt att träffas. Jag är otroligt besviken på mig själv för att jag inte tog några kort. Det spelar ingen roll vem jag skulle träffa eller vilken plats jag skulle besöka, jag skulle aldrig komma ihåg att ta ett kort. Tar ju inte ens kort på mina egna barn för tusan!

Som ni märker så bloggar jag inte lika mycket som back in the old days (typ två veckor sedan). Vi tror att vi eventuellt, kanske och förhoppningsvis har hittar en köpare. Jag skriver TROR för jag vågar inget annat. Jag är hemskt försiktig med att tänka tankar som skulle innebära att man hoppas på för mycket och slutar besviken. Hur som helst är en stor del av mig pausad tills jag VET hur det blir.

Då ses vi på torsdag då

Ni har väl inte glömt vad ni ska göra på torsdag? Att ni ska komma till oss klockan sex för att låta tre briljanta författare berätta om sig själva, sina böcker och sitt skrivande.

Förköp gäller. 75:- inklusive kaffe/the och ostmacka.

Att kämpa

Man får med sig redan från modersmjölken att man ska kämpa på. Desto jobbigare man har det, desto hårdare man kämpar, desto duktigare är man. Jag kan förstå att det kan tyckas att vi kämpar på dåligt med cafét. Att vi ger upp efter så kort tid. Det handlar inte om det. Men det handlar om att kämpa trots allt. Kämpa för att ens liv och vardag ska bli så bra som möjligt. Vi gillar vårt café jättemycket. Det är kul att gå till jobbet. Att träffa alla braiga gäster. Vi utvecklas och får vara kreativa. Men det är för mycket jobb för oss. Blir för lite tid med familjen. Jörgen träffar barnen en timme om dagen de sex dagar i veckan vi jobbar. Jag är själv med dem från två till de går och lägger sig vid åtta. Så vi kämpar på för att lösa situationen. Försöker sälja cafét. Söker jobb som ger oss mer tid och ork till det vi tycker är viktigast av allt.

Kunde de inte ha tänkt på det tidigare? Visste de inte att eget företagande innebär mycket jobb och slit de första åren? Klart vi kunde ha tänkt på det. Men kul har det varit. Och lärorikt. Och omväxlande. Och spännande. Så vi ångrar inget.

Nu har vi två seriösa spekulanter och jag hoppas av hela mitt hjärta att någon köper det. Och klart att jag kommer gråta mig till sömns om de gör det.

Kära dagbok

Vi har haft vår, som jag ser det, första seriösa spekulant på cafét. Han verkar duktig och veta vad han vill. Han har haft flera företag som han har jobbat upp så de går bra. Känns ju skönt för man vill ju inte att några amatörer ska ta över vårt kära café. Eh.. Om han köper det kommer cirkus arton mjölsäckar att lyftas från mina axlar. Senare på kvällen kommer jag gråta mig till sömns och undra vad tusan vi har gjort!?

Varsågod

Vi har dukat och allt, bara ni kommer.

Reklam fungerar

Vi har börjat göra smörgåstårtor här på cafét. Vi gör en liten annorlunda variant. Fyllningen består bland annat av grädde, äpple, rödlök, dill, kaviar, ägg. Vi toppar tårtan med en massa räkor och annat gott. Vi gick ut med en liten annons i tv-tablån i NKP och veckan efter hade vi beställning på två smörgåstårtor. Jag vet ju att det är jätteviktigt med marknadsföring, men blir ändå så glatt överraskad och av någon anledning smått chockad när det funkar!

Idag har jag gjort smörgåstårtebakelser. Tänker att det borde väl sälja. Men jag har de flesta kvar här i montern. Å andra sidan har jag ju inte gått ut någonstans med att jag har dem..

Som ansvarig här idag (bara jag här) måste jag givetvis se till att personalen (alltså jag) får mat. Så jag sitter nu här och smaskar på typ världens godaste vitkålssallad (om jag får säga det själv). Jag är så glad att jag har börjat intressera mig för levande och rå föda. Inte för att jag tänker byta kosthåll radikalt, men jag har hittat så många nya favoritrecept. Den här salladen till exempel. Superenkelt och bra mycket godare/roligare/lyxigare/nyttigare än den vanliga vitkålssallad jag brukar göra till maten. Jag mixade cashewnötter, kokos, vatten, citron, curry, salt, peppar till en krämig dressing. Sedan saltade jag ett färskt vitkålshuvud (jo, jag strimlade det först..) och blandade sedan ihop med dressingen. Vet inte hur det låter i era öron, men jag lovar det är gott. Ikväll får det väl bli en överbliven smörgåstårtebit..

Den tredje och sista författaren

som jag presenterar för er är Jennie Bohlin som har skrivit boken Zirik.

Mig veterligen har hon ingen hemsida men ni kan läsa om boken här

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186033069


Det ska bli så kul!

Författarkväll

Den 29 juli klockan 18.00 har vi författarkväll här på Café Kometen. Tre författare. Var och en berättar om sig själva, sitt skrivande samt läser ur sina böcker. Man får fråga dem saker. Inträde kostar 75 kronor och då ingår kaffe/the och ostsmörgås. Förköp är det som gäller.

Första författaren jag presenterar för er är Marcus Grahn som bland annat skrivit romanen "Picasso valde också Kristinehamn". Kolla hans hemsida!

www.marcusgrahn.se

Delicatoboll

Jag kan ju säga så här. Att om det skulle ha varit någon här inne i lördags med onda avsikter, så var det säkert den personen som lämnade spår i våra papperskorgar som står på trottoaren. Observant som jag är såg jag två plastförpackningar till Delicatoboll lysa där nere i plastsäcken. En motsvarighet till chokladboll antar jag. Jag vet ju att den innehåller en massa skräp, men jag kunde inte låta bli att läsa på innehållsförteckningen. Härdat fett. Aromer. E-nummer och andra onödiga tillsatser. Det var en väldigt lång innehållsförteckning. Ev. kunde den innehålla spår av mjölk. Därmed inser man att den i alla fall inte innehåller smör. Våra chokladbollar innehåller havregryn, riktigt smör, socker, kakao och kaffe. Punkt slut.

Jag bakar med livet som insats

S.O.S light. Mitt liv kan eventuellt vara i fara i detta nu. Jag ska hålla huvudet kallt och förklara varför. Jag kommer hit tidigt. Öppnar dörren. Går runt och tänder och sätter på maskiner och drar igång kaffebryggaren som jag alltid gör direkt på morgonen. Så tassar jag ner för trappan. Det första jag ser är att dörren in till personaltoaletten är öppen. Redan här går det kalla kårar på min rygg. Jag är en MYCKET lättskrämd person. Det kan också sägas att innan man kommer in på toaletten är det ett mycket läskigt och mörkt förråd där jag alltid har svårt att minnas var lysknappen sitter. Det ska väl också sägas att vi ALLTID håller denna dörr stängd. Så jag ser bara denna svarta glipa och jodå.. är det inte skuggor som rör sig där inne? Det får bära eller brista tänker jag och fortsätter med tickande hjärta förbi och vidare till omklädningsrummet. DÅ HÖR JAG RÖSTER! Hjärtat la av helt några sekunder. Så inser jag att det är radion och det börjar slå igen. Men hur kan den vara på??!! Panik. Jag tvingar mig själv att byta om och sedan rusar jag upp på övervåningen. Här uppe har jag nu dörrarna öppna på vid gavel både mot gatan och bakgården. Jag vill ha flyktvägar förstår ni. Jag hade tänkt baka grova rågkakor. Här uppe fanns det rågsikt. Det grova rågmjölet är där nere i torrförrådet. Jag går inte ner dit. Så det är en rågsiktsdeg som just nu snurrar i assistenten. För varje kvart som går utan dramatik är jag tacksam. Jag tänker att nu kanske någon fler är vaken och räddar mig när jag rusar ned för Kungsgatan med någon obeskrivbart hemsk i hasorna.

Men ärligt; Kan en radio bara sätta på sig själv? Jag försöker vara förnuftig och tänka att vi glömde stänga av den igår. Eller så har strömmen slagits ifrån en stund inatt och när den kom tillbaka gick radion igång? Något i den stilen..

Grädde är vackert

Allra helst med lite blåbär i. Denna grädde utgör fyllningen i den budapest jag bakat till Joakim på matfusket.com idag.

Wax on, wax off

Som några redan har uppmärksammat och som jag redan har bekräftat så är cafét till salu. Ligger ute på blocket. Men jag vill ju inte! Och som ni redan har märkt är detta en blogg som handlar om Café Kometen, men den är också ganska personlig ibland. Inte ifråga om privatliv, men bland annat våra tankar kring det här med att vara nya företagare och kämpa sig fram. Jag tycker att det är bra att dela med sig. Att det är synd att hålla upp fasader som inte stämmer. Jag medger gärna att det är kämpigt och svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Men det är även dyngkul. Detta är ju min dröm och nu lever jag den. Jörgen trivs som fisken med sitt nya yrke. Man vill inte ge upp helt enkelt. Man vill kämpa vidare. Man vill få det att gå ihop på något jäkla vis.

Måste fixa wienerbröd

Jag pratade med min pappa i telefon igår. Som svetsare, mekaniker och kranförare kan han väl anses som något av en expert på det här med att driva café. Han tyckte att vi ska börja med wienerbröd. Och jag inser att han har helt rätt. Folk frågar då och då efter wienerbröd. Vi tvingas säga nej eftersom vi inte har det. Förhoppningsvis går de inte, utan väljer något annat. Jag har jobbat på Ejes och vet att de säljer massvis med wienerbröd. det är uppenbart att folk gillar wienerbröd. Jag har inte tid att baka wienerbröd. Eftersom jag bakar blåbärspaj och kokoskakor och bröd och chokladbollar osv. Vad tror ni om att köra med "bake off" när det gäller wienerbröd? Skulle ni acceptera det mitt bland allt det hembakta?

Barn

Alla vet att det finns barn som far illa. Med tanke på allt man vet är det konstigt att man någonsin skrattar. Sådant som nämns i radio och tidningar, på tv. Sådant man kanske ser eller anar i sin närhet. Men det går en tid och så glömmer man bort.

Imorse bakade jag blåbärspaj och messmörstryffel på cafét. Under tiden lyssnade jag på radion. På nyheterna tog de upp att tandläkare borde bli bättre på att anmäla när de misstänker att ett barn far illa. Tandläkarna kan ibland se att barn bär spår av vanskötsel, misshandel och incest. Det är tydligen bara väldigt få fall som anmäls. Jag blir så ledsen. Så klart. Snälla anmäl! Barn är så utsatta. Om ingen gör något, då fortsätter det ju bara.

Om någon skulle ifrågasätta mig som förälder skulle jag säkerligen ta väldigt illa vid mig. Jag skulle fälla taggarna utåt och direkt gå till försvar. För det är så känsligt. Det viktigaste jag vet är att vara en bra förälder så att mina barn har det bra. Men borde jag inte vara tacksam istället om det skulle hända? Kanske visar det att den som ifrågasätter bryr sig om mina barn och vill dem det bästa?

Vad ska man göra då? Frågar man sig. Menar nästan att det är lönlöst. Att det inte finns något man kan göra för att hjälpa barn som är utsatta på olika vis. Men visst måste det väl finnas något man kan göra?

Sedan vi öppnade cafét har jag haft med mig en önskan om att göra något för barnen. Cafét är barnvänligt med lekrum, skötbord, barnmat osv. Men det är väl ingenting. Hjälper väl inget barn som har det svårt. Jag har hört mig för angående att ordna barnteater. Det är mycket möjligt att det blir en sådan i höst. Men det är samma där. Det är säkerligen en fördom, men jag känner att de barn som får gå på teater på fritiden med sina föräldrar inte är de som är de mest utsatta. Fast barn kan ju bli utsatta av så många andra än sina föräldrar. Men hur skulle hur som helst en teaterföreställning hjälpa dem? Är det någon som kan komma med förslag angående vad jag som företagare kan göra för att i någon mån hjälpa utsatta barn? Något mer än att skänka pengar till exempelvis Rädda Barnen.

Raw and living

Jag har inte glömt bort eller lagt ned det där med levande och rå föda. Tvärtom är jag helt inne i det. Jag håller på och övar här hemma. Dels har jag börjat grodda. Det är exakt precis hur lätt som helst. Fattar inte att jag inte har gjort det tidigare. Jag har köpt en sådan där groddställning från hälsokostaffären här i stan. Sjukt billigt är det med groddar. Särskilt om man jämför med att köpa dem färdiga i affären. Sedan har jag gjort kex av frön och nötter som det tar ungefär en evighet att torka i ugnen på max 47 grader. Men goda är de när man äntligen får smaka dem. Och så har jag gjort den där morotstårtan jag pratade om. Och just det ja, jag har även gjort en pizza. Det är egentligen en ren och skär lögn att kalla det pizza, men det var verkligen gott i allafall. Jag bjöd mor, bror och barn på den och de tryckte i sig allihop.

Kvällens spelning är inställd

Det känns piss. Mest för Marulks skull. Vi har lyssnat in oss ordentligt på den skivan vi har och de är urabra. Tror ingen skulle bli besviken. Anledningen till att vi ställer in är att INGEN har köpt biljett eller sagt att de ska komma. Av erfarenhet från de förra spelningarna så är det förköp som gäller. Inte en enda har kommit utan att köpa förköp. Så vi tänker att om vi skulle köra spelningen ikväll ändå så skulle de få spela för INGEN. Jag har förståelse för att det finns en massa anledningar till att inte komma. Man jobbar. Man ska göra något annat. Man är bortrest. Man är sjuk. Man gillar inte själva grejen. Man har småbarn och ingen barnvakt. Man vill sitta ute i kvällssolen. Och så vidare. Det jag däremot inte förstår är att INGEN är intresserad/kan/vill komma.

Ibland tänker jag att jag skulle vilja bo i en störra stad. Jag tänker att om det fanns flera hundra invånare i staden så skulle väl det vi gör åtminstone passa NÅGON. Samtidigt vet jag precis hur det är. Som småföretagare med sambon där den ena av oss börjar tidigt och den andre slutar sent. Med två småbarn där hemma. Så gynnar vi sällan stadens småföretagare. Vi är alltså inte ett dugg bättre själva. För vi har inte tid. Inte vi heller. Till exempel skulle jag vilja stötta Sandra och Magnus på Restaurang Maxim. De har en jättetrevlig restaurang med toppenmat, fin uteservering. Dessutom känner vi dem och jag har jobbat med Sandra så man önskar ju att man åt där lite då och då. Men det gör vi inte. För vi har inte tid.

Så jag kan även önska att jag var en sådan där rik medelålderskvinna som kan downshifta och flytta ut på någon ö och sälja mina akvareller/lerkrukor/bullar och bo i ett jättefint hus med min familj och bara good knows hur jag får det att gå runt.

Vem kan man lita på?

Som jag redan berättat cyklar jag till jobbet. Igår tog jag cykeln hem med hjälp av bilen och ett cykelställ. Kände mig lite lat. Lät cykeln hänga kvar på bilen i carporten. Tänkte att det där gör jag ju sedan.. Jag glömmer det givetvis och går och lägger mig. På morgonen idag tar jag den andra cykeln och susar iväg. Kör förbi parkeringen. Ser i ögonvrån att den glömda cykeln står uppställd bakom bilen. Tänker något i stil med "men vad f-n?". "Har den bara ramlat av stället hux flux och lyckats landa uppställd?" Undersöker saken. Cykelstället är borta. Någon har tagit vårt cykelställ. Alternativt lånat det.. Den olåsta cykeln stod kvar. Känner en växande aggression i bröstet men tänker att ett försvunnet cykelställ värt en hundring ska inte få förstöra min dag. Men det är ju inte det ju. Det är ju det faktum att jag tänker att det måste vara snott. Köp ett eget cykelställ för tusan! Det är fel att ta andras saker utan att fråga.

När jag sedan öppnar på cafét har jag lyckats förtränga det där med cykelstället. Min första kund kommer in och frågar om han får ta kaffe och parisare på kredit. Han har inga pengar förrän han varit på banken som öppnar en halvtimme senare. Mitt förtroende för andra människor är för tillfället lite skadat. Men jag tänker att det vore väl fantastiskt att få känna att man faktiskt kan lita på folk. Så jag säger som jag brukar att det är klart att det går bra. Och han kom tillbaka så fort han hade varit på banken. Det är klart att han gjorde!

Release me!

Följande tre ord ska sägas med cirka två sekunders mellanrum: Oh my Good

Orden tillägnas den jordöt & chokladpaj jag gjorde imorse. Den är så god! Det kan vara gott på olika vis. Typ, åh vad gott med ett så grovt rågbröd som känns så hälsosamt. Eller åh vad gott och fräscht med en fruktsallad.
Denna paj är god på det syndiga viset. Typ, nej men fy vad gott jag kommer aldrig kunna sluta äta.

Hälsosam mat är något relativt. Det beror ju på personens individuella behov. Så för en person med fett- eller kaloribrist är nog denna paj ganska hälsosam. Kan inte ni med dessa brister komma hit och äta upp pajen? Jag ber er. För jag går här i cirklar som katten runt het gröt och det enda jag kan tänka är: Jag behöver äta en till bit av den här pajen. Jag bör inte äta en till bit av den här pajen. Jag behöver äta en till bit av den här pajen. osv.

Jag säger som Agnes. Release me!