Ska jag vara orolig?

Alarmet på min mobil ringer klockan fem varje morgon. Därefter är skeendet om vardagsmorgnarna detsamma dag efter dag efter dag. Jag kopplar på autopiloten och behöver inte anstränga hjärnan det minsta. Det är inte förrän jag susar iväg på cykeln och känner vinden i håret som jag vaknar. Jag är övertygad om att alla struntar fullständigt i vad jag har för mig om morgnarna. Därför ska jag inte heller uppehålla mig något längre vid det. Det jag vill berätta är vad som händer på min väg till jobbet. Inte kan det väl hända något särskilt då, tänker ni säkert. Men se det kan det. Med mina mått mätt i allafall. Det börjar med att jag passerar en man som säkert står och väntar på sin skjuts till jobbet. De första gångerna jag passerade honom så log vi lite. Sedan började vi nicka åt varandra samtidigt som vi log. Idag tog vi det en nivå längre och började heja på varandra. När jag har lämnat honom bakom mig börjar jag spana efter kvinnan med hunden. Antingen kommer hon från det ena eller andra hållet så jag drar slutsatsen att hon går samma runda med hunden men varierar åt vilket håll hon börjar. Vår relation har varit mera rak och öppen från första mötet. Vi hejar alltid glatt på varandra. Halvvägs till stan möter jag sedan den joggande kvinnan. Vi har ännu inte börjat hälsa på varandra. Jag hoppas att det bara är en tidsfråga. Det känns så tråkigt att mötas så här varje morgon utan att heja. Bara vi får ögonkontakt så ska jag ta på mig att vara den som börjar.

Imorse mötte jag aldrig hon med hunden. Kanske hade hon försovit sig. Eller så kanske hon är sjuk.